
Som ni säkert redan insett, så är
Psykbryt något av en "syskonsida" till mossbloggen: den är vågad, intelligent, kulturell - och den besitter en humor bortom denna värld!
Duon har fått äran att intervjua Jonas Alvunger (Psyk), men innan Ni tar reda på vad han svarade så vill vi att Ni går in på
Psykbryts Facebook-sida och anmäler Ert medlemskap. VA?!
Ok, here we go:
1. Förtälj lite om dig själv: Vem är egentligen den rosa mannen bakom Psykbryt?
Oj, vilken bra fråga! Jag tycker nämligen inte alls om att prata om mig själv, oftast för att jag tycker att det finns så mycket mer intressanta saker man kan prata om istället. Men för att svara på er fråga och berätta lite kort om Psykbryt: Bloggen startades för ungefär två år sedan av mig och min medskribent Bryt; idag är vi tre skribenter men vi skriver olika mycket i perioder. Tidigare har jag gjort ganska mycket och bott runt i olika städer och länder, men större delen av mitt vuxna liv har jag arbetat med försäljning och sånt som angränsar lite till kulturbranschen. Nu ska jag sadla om och läsa programmering. Jag ska jobba på internet!
2. Berätta om huvudsyftet bakom den högst levande och aktiva Psykbrytsajten! Vad driver dig att hålla igång med skrivandet?
Faktiskt så var det länge sedan vi hade ett uttalat och konkret syfte, idag är det väl snarare så att vi har en förkärlek att skriva om vissa ämnen och företeelser och då gör vi det helt enkelt det. Psykfall, diagnoser, dikter, om andra bloggar, montagekonst, nya ord, hbt, arslande, recept, medicin, dosetter, mode, politik, litteratur - vi vill att så mycket som möjligt ska få rymmas under samma tak! Vad andra läser in eller hur de läser Psykbryt får ju stå för dem, men vad jag vill förmedla är en lite mer humoristiskt bild av psykisk sjukdom och av mig själv. Att man luckrar upp stämningen och begreppen lite. Med detta sagt vill jag inte säga att jag aldrig skriver något som jag ser som allvarligt eller viktigt, för det gör jag ofta. Till exempel har jag nu under Stockholm Pride haft en serie av inlägg som fokuserat på minoritetsgrupper i kubik, t ex
funktionshindrade HBT-personer eller om begreppet
Psykradikalism. Den senare sammanfattar väl min hållning om vilken typ av generell attitydsutveckling jag vill främja bland de som är drabbade av psykisk ohälsa. Jag vill mena att den för vissa är livsnödvändig.
Sedan har vi i perioder varit mer och mindre politiska, bland annat engagerade vi oss mycket i den försämringar av socialförsäkringssystemet som Alliansen gjorde, men vi skriver inte för något speciellt parti utan mer i sakfrågor. Annars är nog den största drivkraften för mig att det är väldigt inspirerande att skriva en blogg som jag vet att andra i sin tur inspireras av. Jag har hört många säga att de tycker att bloggen är bra, rolig och viktig. Så länge det är så kan jag inte sluta blogga.
3. Just nu pågår de årliga Prideaktiviteterna för fullt i Stockholm: Hur Prideengagerad är du?
Vad är mer och vad är mindre intressant under denna hbt-politiska festival?
Det finns jättemycket som för mig är helt ointressant. Och jag är ingen festivalmänniska och definierar inte mig själv som HBT-aktivist, däremot är jag en lyssnare och kanske lite analytisk och tänkande till min läggning. Därför har det blivit så att jag har hängt en del på Pride House och tagit del av seminarierna. Det här har varit väldigt utvecklande och också något som bara finns en gång om året - de övriga momenten i Stockholm Prde finns ju jämt och överallt annars i samhället som stort också.
4. Årets Pridetema går i den gula färgens tecken och är: ”Hetero”. Vi vet sedan tidigare vad exempelvis lebbor och bögar sysselsätter sig med om dagarna (d.v.s.: lebborna dricker te, är arga, klappar katt samt får inga män för att de är för fula och bögarna är lössläppta schlagernördar som driver runt med sina böjda handleder i rosa bo’or). Det där känner vi ju till. Men vad håller sig heterofolket till för typ av aktiviteter, tror du?
Den mest populära aktiviteten för heterosexuella under Pridefestivalen är väl att gå och titta på Pride-tåget, och även om många naturligtvis också går på seminarier eller hänger i Pride Park så tror jag att det är mindre instresse för dessa saker, ändå. Inte minst märks det på hur media hanterar Pride. Visst, jag kan förstå tjusningen med paraden; det är ju inte ofta staden fylls av så mycket färger och olika typer av människor samlat i en parad, men för mig känns det som att Pridetåget har tappat lite av sin betydelse. Kanske för att det känns väldigt opolitiskt och att "kampen" bara verkar handlar om att olika HBT-personer och företag ska visa upp sig. Vad är meningen med det? Jag vill se mer aktioner och fokus på ord och debatt, mer spjutspets och edge. Och man måste inte gå i paraden. Faktiskt har jag stört mig en del på den debatt som varit i media om t ex Bajen Fans. Som jag ser det måste engagemang för HBT (eller för något annat) finnas även i vardagen, och det här tycker jag är viktigare än att alla måste gå i prideparaden (för att annars är man homofob). Jag tycker att man ska prata om frågorna om könsidenitet och könsuttryck med människor man har i sin närhet: det är där jag gärna ser att Tema: Hetero landar. Men tyvärr landar det väl alltför ofta i uppseendeväckande bilder på pridetåget i Aftonbladet, och även om jag vet att Pride är mer än så befäster detta en viss fördom som finns hos andra. Det här handlar också om att jag tycker att
mossmedia * behandlar Pride lite konstigt (eller om de nu bara ger folk vad de vill ha och förväntar sig...).
* Duon ställer sig mycket tveksam till detta ordval: det är vi som är mossmedia!
5. Hur ser din bekantskapskrets ut? Hur många av dina vänner är hetero, och hur många är hbt:are?
Jag har många bekanta som är HBT (många bekanta överhuvudtaget, fast få vänner). I den närmaste kretsen är väl hälften HBT-personer ungefär. Men jag rör mig väldigt lite i gayvärlden. Jag väljer bort gayklubbar och QX, jag känner mig alltför negativt påverkad av den krassa och hårda människosynen även om det naturligtvis finns undantag. Förra hösten hade jag en profil på Qruiser som jag i efterhand har förstått faktiskt var ganska så psykradikal. Jag skrev om mitt psykiska mående i dagboksform - och det var visserligen en del som hörde av sig och tyckte att det jag hade skrivit var bra eller fint; samtidigt det fanns också andra bipolära som kontaktade mig eller andra som kände igen mina känslor och ville veta var de kunde få hjälp. Men annars var mina känslor och upplevelser inte värda existens där; jag sågs väl som för konstig/icke ämnad/ovärdig/psykstörd och Qruiser är väl primärt en dejtingsajt. Om du är psykstörd, sitter i rullstoll eller har något annat funktionshinder får du svårt där. Vem fan vill dejta en sån jävla människa, när det är idealbilden av den manliga, vältränade, rika och übersociala bögen som gäller? Det säger en del om synen på det som avviker från normen, eller kanske om solidaritetsbegreppet som helhet; det är sannerligen inte på topp inom HBT eller i samhället som stort. HBT älskar heteronormen, i många avseenden.
6. Vem/vilka, förutom Duon, är viktiga inslag i dagens hbt-kamp, på svensk mark, och varför?
Alla som vågar förändra, alla som driver sakfrågor och är experter inom sitt område. Förutom Duon måste jag nämna Susanna Petersdotter och Sofie Wahlström bakom begreppet
Psykradikalism, och även
Immanuel Brändemo och
AspieQueer-gänget. De här frågorna är i dagsläget för små och jag vill få upp dem på agendan och tror att de har mycket att ge i andra sammanhang än just bara Pride: världen har så mycket att lära om människosyn och hur olika vi människor är.
7. Har du någon särskild internationell favorit på hbt-arenan? Vad har denna i så fall gjort för att förtjäna ditt beröm?
Jag har ju hört ryktas att min favoritartist Sheryl Crow är bi... Haha, skämt åsido! Nej, men jag kan faktiskt inte komma på någon. Men jag kan säga så här, att alla som i Sverige engagerar sig internationellt i HBT-frågor, de förjtänar en stor eloge. Tillsammans med namnlagstiftningen - att man ska få lov att kalla sig vad fan man vill, även i Skatteverkets register - och att sjukdomsstämpeln på transexualism måste bort ser jag de internationella HBT-frågorna som de mest viktiga i Sverige i framtiden. Och glädjande nog är det en del på gång, bland annat är ju Sverige med och stöttar Europride i Warszawa 2010 och RFSL bedriver en del internationella projekt. Men det behövs mer.
8. Vad misstänker du kan vara det knivigaste att komma ut ur garderoben med i dagens samhälle (om du är tvungen att välja): Att outa sig som ickehetero eller att outa sig som psyksjuk?
Jag tror att det beror helt på var man befinner sig i livet och på de människor som finns i ens omgivning. På de flesta arbetsplatserna kan jag tänka mig att det är värre att komma ut som psyksjuk jämfört med att berätta att man är homo eller bi, med eventuell diskussion/förvirring kring det här med sjukskrivning som följd. Det finns ju nämligen en bild av att alla som är psykstörda är sjukskrivna, och det här stämmer verkligen inte. Många bär på sina funktionshinder eller sina psykiska besvär utan att säga ett enda ord om dessa och det här vill jag gärna se en ändring på. Här kan HBT-rörelsen ses som en förebild, att "komma ut ur garderoben". Sedan ska väl inte psykstördheten (eller HBT för den delen) bli den enda komponenten i ens identitet, men faktiskt tror jag att det finns mycket att vinna genom att söka omgivningens förståelse eller stöd, och även om man naturligtvis stöter på fördomar och oförståelse så får man se det som att man gör samhället en stor tjänst genom att försöka slå hål på alla dessa förutfattade meningar. Det blir bättre!
9. Har du faghags som flockas runt dig? Om så är fallet: Vad tror du dom vill, egentligen?
Faghags tycker nog inte om mig. Jag är för flatig.
10. Du verkar vara en sann och trogen ordsvärmare: Vilket ord har gått mest varmt hos dig under sommaren?
Sommartid kommer det inte lika mycket ord till mig som vår och höst. Men de nya ord jag hittar på
samlar jag upp här och här finns en
"Best of 2008". Och vad gäller frågan om vilket som gått mest varmt så får jag väl ändå svara
"arsla". Kanske tur att min dator har en så bra fläkt?
Duon mosstackar Jonas för dessa makalösa svar, och ser till att arsla oss in till Psykbrytets YouTube-kanal och spana runt (det krävdes bara en litten glutt för Duon och Zelda, för att inse att vi kommer kolla in dessa videos många gånger)! Bland Psykbrytarnas alla makalösa videos vill vi slå ett extra slag för Ranelid-filmerna!